mangojuice

Sitter och kollar igenom massa gamla bilder. Så många minnen, så mycket smärta. Bilder på oss, så som det var. Bilder från förr, alla vänner som inte finns kvar, all glädje. Det är först nu man inser hur ensam man egentligen är, hur bra allt var förr. Hur mycket man har tappat genom åren, men ingen aning om hur allt förändrades. Saknar det som var, det som var bra. Men samtidigt mår jag bättre nu än jag gjorde då, de vänner jag har nu har hjälpt mig genom mycket. Men var finns den lyckan som fanns då? Allt var så mycket lättare när man inte behövde tänka på framtiden, när man bara kunde leva för stunden. Nu ska framtiden räknas in i varje beslut man tar. Vad vill man göra efter skolan? Ska man bo kvar här eller ska man flytta? Allt blir som en stor klump i magen, kaos i huvudet.. Det fanns inte förr, då levde man för stunden och struntade i framtiden..